Tullio-fenomenet, ljudinducerad svindel, yrsel, illamående eller ögonrörelse (nystagmus) beskrevs först 1929 av den italienska biologen Prof.Pietro Tullio. (1881-1941) under sina experiment på duvor upptäckte Tullio att genom att borra små hål i de halvcirkelformiga kanalerna i sina ämnen kunde han därefter orsaka dem balansproblem när de utsattes för ljud.
orsaken är vanligtvis en fistel i mitten eller inre örat, vilket möjliggör onormala ljudsynkroniserade tryckförändringar i balansorganen. En sådan öppning kan orsakas av en barotrauma (t.ex. uppkommit vid dykning eller flygning), eller kan vara en bieffekt av fenestrationskirurgi, syfilis eller Lyme-sjukdom.Patienter med denna störning kan också uppleva svimmelhet, obalans och ögonrörelse som utlöses av tryckförändringar, t.ex. vid näsblåsning, sväljning eller vid lyftning av tunga föremål.
Tullio-fenomenet är också ett av de vanliga symtomen på superior canal dehiscence syndrome (SCDS), som först diagnostiserades 1998 av Dr.Lloyd B. Minor, Johns Hopkins University, Baltimore, USA.