mål: att utvärdera förmågan hos oskadade gymnasieutövare att klara tre mentala statustester som vanligtvis används vid sidan för utvärdering av hjärnskakningar: serial sevens test, serial threes test och recitation av månader av året i omvänd ordning (MOYR).
deltagare: Gymnasieelever i årskurs 9, 10, 11 och 12 med fysiska undersökningar för idrottsförberedelse. Den första studien testade 522 på varandra följande idrottare. Uppföljningsstudien testade 109 på varandra följande idrottare.
Intervention: idrottarna i den ursprungliga gruppen ombads att utföra ett seriellt sju-test, följt av ett seriellt tre-test och slutligen att recitera MOYR. Den andra gruppen ombads att utföra samma test i slumpmässig ordning.
huvudsakliga resultatmått: Deltagarna fick 1-min tidsgränser för varje test, med godkänd definierad som antingen 7 på varandra följande korrekta iterationer eller 11 korrekta med ett misstag.
resultat: för den ursprungliga gruppen utförde 51,3% framgångsrikt seriella sjuor, 78,7% framgångsrikt seriella treor och 89,5% reciterade framgångsrikt MOYR. För den andra gruppen utförde 52,7% framgångsrikt seriella sjuor, 78,1% framgångsrikt seriella treor och 88,9% reciterade framgångsrikt MOYR. Genomströmningen var signifikant olika för båda grupperna. Genomströmningen var likartad för båda könen, alla klassnivåer och alla sporter i båda testgrupperna. Deltagare, både övergripande och i alla undergrupper, misslyckades seriella sjuor oftare än seriella tre och MOYR (p < 0,001 för den ursprungliga gruppen; p < 0,0001 för den andra gruppen). De misslyckades seriella treor oftare än MOYR (p < 0,001 för den ursprungliga gruppen; p < 0,01 för den andra gruppen).
slutsatser: andelen oskadade gymnasieutövare som framgångsrikt slutför seriella sjuor är för låg för att göra testet användbart för utvärdering av hjärnskakning; testet saknar specificitet. Andelen idrottare som passerade MOYR var störst, vilket kanske gjorde detta till ett bättre sidledningstest än det traditionella seriella sjudestestet. Testning måste dock göras hos skadade idrottare innan klinisk tillämpning kan rekommenderas.