originaldikt omtryckt online här: ”Blackberrying” av Sylvia Plath
mer information om poeten: Sylvia Plath
”ingen i körfältet, och ingenting, inget annat än björnbär.”Jag fortsatte att läsa om den här öppningslinjen de senaste dagarna. Det finns ett dubbelt fokus här på björnbärets visuella och tankesättet ” ingenting.”Med dessa tre 9-linjers strofer finns det mer av ett spel av vad som ses och vad som inte är scen blandat med teknik och det personliga som jag fortfarande inte får efter att ha läst om den här dikten.
”björnbär på vardera sidan, men till höger huvudsakligen , / en blackberry alley, går ner i krokar och ett hav / någonstans i slutet av det”, så björnbäret och beskrivningen av inställningen tjänar mer av en distraktion än inrättad. Notera hur talaren kan införa en dubbel linje som, ”någonstans i slutet av det” som hänvisar till inställningen, men verkar vara i linje med de tvetydiga termer som ”ingen” och ”ingenting”. Hicka som dessa fortsätter med dikten ju djupare bilderna utforskas.
”björnbär / stor som tummen, och dum som ögon / Ebon i häckarna, fett”. Observera att beskrivningen är mycket specifik men också detta är introduktionen av högtalaren som automatiskt skapar en jämförelse, först skillnaden i storlek.
och sedan hyperbolen, ” med blåröd juiced. Dessa slösar de på mina fingrar. Jag hade inte bett om ett sådant blodsysterskap; de måste älska mig.”Det här är ett så drastiskt skifte från inställningsbeskrivningen. Och precis som juicerna, orsakar denna beskrivning uppmärksamhet åt sig själv för att förkunna en känsla eller säga att det inte följs genom, ”de rymmer sig till min mjölkflaska och plattar ut sina sidor.”Även antropomorphized, björnbären har detta diskreta boende mot talaren – de böjer sig för beskrivning, känslor och bild.
” Overhead hostarna i svarta, kakofoniska flockar – / bitar av bränt pappershjul i den blåsta himlen. Observera den kontinuerliga alliterationen av” b ”och” c ”låter som om att simulera” kakofonin ”att” deras är den enda rösten, protesterar, protesterar”, vilken perchance? Det är inte viktigt. Vad som är viktigt är att högtalarna nedstigning i teknik och beskrivning vidareutvecklar ”ingen” och ”ingenting” i början. Högtalaren försöker ge egenskaper till vissa obeskrivliga: hur björnbär mögel, meningen bakom kakofonin av Röster, ” Jag tror inte att havet kommer att dyka upp alls.”Plus denna vilja av havet att vara där-som i den första strofen och här.
jag är inte säker på den här delen:
de höga, gröna ängarna lyser, som om de tänds inifrån
jag kommer till en buske bär så mogen att det är en buske av flugor,
hänger sina blågröna magar och deras vingrutor på en kinesisk skärm.
bärens honungsfest har bedövat dem; de tror på himlen.
ytterligare en krok, och bär och buskar slutar.
jag menar att tekniken finns där-jämförelsen och kontrasten mellan det inre och det yttre (”upplyst inifrån”) de bilder som inte lägger till i en surrealistisk eller verklig mening men beskriver denna känsla av ingenting, ”busk av flugor” blir en metafor som inte går någonstans, och proklamationerna, ”de tror på himlen” som beskriver det yttre, men inte så mycket det inre. Men förfallet stagnerar lite,” buskar slutar ” slutar inte riktigt.
liksom havets tankar: ”det enda som kommer nu är havet.”En mer permanent vilja som talaren vill ha men verkar inte som att komma. Men beskrivningen av var talaren för närvarande är, ”från mellan två kullar trattar en plötslig vind på mig / slår sin fantomtvätt i mitt ansikte.”
jag är ledsen, jag försöker analysera en dikt som står på egen hand, men läser Sylvia Plath, jag känner att den här dikten ger upphov till hennes slutliga självmord-diskussionen om fantomer, juicerna som blod”, tror de på himlen.”Det är väldigt starkt. Och de yttre handlingarna, gör, förändras, men det inre-denna brist på havet är konsekvent. Och varför havet, ” som ser ut på ingenting, Ingenting annat än ett stort utrymme.”Havet är lika med ingenting. Men inom detta är ingenting ljudet ” av vita och tennljus, och en din som silversmeder / slår och slår på en otänkbar metall.”Ljudet som fortsätter som havet som hemsöker och som talaren fortsätter att vilja ha.