Om världskriget 2: en liten Julvapen

jag försöker göra historien läsbar och intressant, vårtor och allt. Vi måste se till det förflutna för att förstå nuet och konfrontera framtiden.

ett litet hus i Hurtgenskogen

ingen upprepning av Julvapen 1914

under andra världskriget fanns det ingen vapenvila som liknade den som inträffade under julen 1914 under första världskriget. I den tidigare konflikten lämnade tusentals brittiska, franska och tyska soldater, utmattade av den oöverträffade slakten under de senaste fem månaderna, sina skyttegravar och mötte fienden i ingenmansland och utbytte gåvor, mat och berättelser. Generaler på båda sidor, fast beslutna att förhindra fraternisering i framtiden, såg till att sådana aktiviteter skulle straffas hårt och så fanns det inga fler Julvapen resten av det kriget eller nästa. Men i December 1944, under slaget vid Bulge, medan amerikanerna kämpade för sina liv mot ett massivt tyskt angrepp, hände en liten bit av mänsklig anständighet på julafton. En tysk mamma gjorde det så.

tre amerikanska soldater, en svårt skadad, förlorades i den snötäckta Ardennesskogen när de försökte hitta de amerikanska linjerna. De hade gått i tre dagar medan ljudet av strid ekade i bergen och dalarna runt omkring dem. Sedan, på julafton, kom de över en liten stuga i skogen.

Elisabeth Vincken och hennes 12-åriga son, Fritz, hade hoppats att hennes man skulle komma för att tillbringa jul med dem, men det var nu för sent. Vinckens hade bombats ut ur sitt hem i Aachen, Tyskland och hade lyckats flytta in i jaktstugan i Hurtgen-skogen cirka fyra mil från Monschau nära den belgiska gränsen. Fritz far stannade kvar för att arbeta och besökte dem när han kunde. Deras Julmåltid måste nu vänta på hans ankomst. Elisabeth och Fritz var ensamma i stugan.

försvar i vinterens död

besökare på stugan

det knackade på dörren. Elisabeth blåste ut ljusen och öppnade dörren för att hitta två fiendens amerikanska soldater som stod vid dörren och en tredje som låg i snön. Trots deras grova utseende verkade de knappast äldre än pojkar. De var beväpnade och kunde helt enkelt ha brutit in, men de hade inte, så hon bjöd in dem och de bar sin sårade kamrat in i den varma stugan. Elisabeth talade inte engelska och de talade inte tyska, men de lyckades kommunicera på trasig franska. Att höra deras historia och se deras tillstånd-särskilt den sårade soldaten-Elisabeth började förbereda en måltid. Hon skickade Fritz för att få sex potatis och Hermann rooster-hans avrättning, försenad av sin mans frånvaro, upphävdes. Hermanns namne var Hermann Göring, nazistledaren, som Elisabeth inte brydde sig mycket om.

tyska ungdomar

fler besökare

medan Hermann rostade, fanns det en annan knackning på dörren och Fritz gick för att öppna den och tänkte att det kan finnas fler förlorade amerikaner, men istället fanns det fyra beväpnade tyska soldater. Att veta straffet för att hysa fienden var avrättning, Elisabeth, vit som ett spöke, drev förbi Fritz och gick utanför. Det fanns en korporal och tre mycket unga soldater, som önskade henne en god jul, men de var förlorade och hungriga. Elisabeth berättade för dem att de var välkomna att komma in i värmen och äta tills maten var borta, men att det fanns andra inuti som de inte skulle betrakta som vänner. Korporalen frågade skarpt om det fanns amerikaner inuti och hon sa att det fanns tre som var förlorade och kalla som de var och en skadades. Korpral stirrade hårt på henne tills hon sa ” Es ist Heiligabend und hier wird nicht geschossen.””Det är den heliga natten och det kommer ingen skytte här.”Hon insisterade på att de lämnade sina vapen utanför. Förvirrad av dessa händelser följde de långsamt och Elisabeth gick in och krävde samma av amerikanerna. Hon tog deras vapen och staplade dem utanför bredvid tyskarna.

Stekt Hermann?

spänning och stek Hermann

förståligt var det mycket rädsla och spänning i kabinen när tyskarna och amerikanerna såg varandra försiktigt, men värmen och lukten av stekt Hermann och potatis började ta kanten av. Tyskarna producerade en flaska vin och en brödbröd. Medan Elisabeth tenderade att laga mat, undersökte en av de tyska soldaterna, en före detta medicinsk student, den sårade Amerikanen. På engelska förklarade han att förkylningen hade förhindrat infektion men han hade förlorat mycket blod. Han behövde mat och vila.

när måltiden var klar var atmosfären mer avslappnad. Två av tyskarna var bara sexton; korporalen var 23. Som Elisabeth sade grace, märkte Fritz tårar i de utmattade soldaternas ögon-både tyska och amerikanska.

Parting Company

vapenvila varade hela natten och in på morgonen. Titta på amerikanernas karta, berättade korporalen dem det bästa sättet att komma tillbaka till sina linjer och gav dem en kompass. På frågan om de istället skulle åka till Monschau skakade korporalen på huvudet och sa att det nu var i tyska händer. Elisabeth återvände alla sina vapen och fienderna skakade hand och lämnade, i motsatta riktningar. Snart var de alla utom synhåll; vapenvilan var över.

ungefärlig plats för stugan

din mamma räddade mitt liv

Fritz och hans föräldrar överlevde kriget. Hans mor och far gick bort på sextiotalet och då hade han gift sig och flyttat till Hawaii, där han öppnade Fritz Europeiska Bageri i Kapalama, en stadsdel i Honolulu. I åratal försökte han hitta någon av de tyska eller amerikanska soldaterna utan tur, i hopp om att bekräfta historien och se hur de hade klarat sig. President Reagan hörde om sin berättelse och hänvisade till den i ett tal från 1985 som han höll i Tyskland som ett exempel på fred och försoning. Men det var inte förrän TV-programmet Unsolved Mysteries sände historien 1995, att det upptäcktes att en man som bodde i ett vårdhem i Frederick, Maryland hade berättat samma historia i flera år. Fritz flög till Frederick I januari 1996 och träffade Ralph Blank, en av de amerikanska soldaterna som fortfarande hade den tyska kompassen och kartan. Ralph sa till Fritz”din mamma räddade mitt liv”. Fritz sa att återföreningen var höjdpunkten i hans liv.

Fritz Vincken lyckades också senare kontakta en av de andra amerikanerna, men ingen av tyskarna. Tyvärr dog han i December 8, 2002, nästan 58 år till dagen för julen vapenvila. Han var evigt tacksam för att hans mamma fick det erkännande hon förtjänade.

frågor & svar

fråga: min far tjänstgjorde utomlands under andra världskriget i 63 månader. Han pratade om den tyska vapenvilan. Min fråga är vad skulle de ha ätit under andra världskriget Julvapen?

svar: mamman kunde ge en stor grillad kyckling som sedan gjordes till en gryta med potatis och kanske några andra lagrade rotgrönsaker. Tyskarna bidrog med en flaska rött vin och en bröd rågbröd.

fråga: fanns det några andra WWII truces?

svar: även om det kan ha funnits andra kortlivade upphörande av fientligheter mellan mycket små grupper av soldater, jag har inte hittat några andra dokumenterade fall av jul truces under andra världskriget.

2012 2012 David Hunt

Boyle December 28, 2018:

detta är en kopia av den ursprungliga berättelsen skriven av Fritz Vincken som jag minns det från Readers Digest 1973

http://storytruceintheforest.blogspot.com/

Tony på September 16, 2018:

vacker. Helt vackert.

Sean Marcum på September 29, 2017:

jag föreslår att du kontaktar dessa killar. Jag var i den regionen i mars, och de vet sina saker säkert! Hela regionen är bäst för att njuta av Tyskland utanför Bayern, men jag är en enorm historia kille.

https://www.museum-huertgenwald.de/

David Hunt (författare) Från Cedar Rapids, Iowa i December 29, 2016:

historien om denna historia är också intressant. Olösta mysterier sände det (som slutade avslöja Ralph Blank som en av amerikanerna) 10 år efter att president Reagan hänvisade till det i ett tal 1985 i Bitburg, Västtyskland. The New York Times undersökte det strax efter Reagans tal och verifierade att det hade dykt upp i januari 1973-upplagan av Reader ’s Digest och upptäckte att Reader’ s Digest också hade gjort omfattande forskning om en så svår att tro på historien. Sonen i berättelsen, Fritz Vincken, hade faktiskt lämnat in den på sextiotalet, men när RD försökte kontakta honom kunde de inte hitta honom. Istället lyckades de hitta Fritz mamma i Aachen, Västtyskland. Utan att veta vad hennes son hade lämnat in, Fru Vincken gav väsentligen samma konto som hennes son hade skrivit. Så faktiskt har denna historia verifierats av flera olika källor.

David Hunt (författare) Från Cedar Rapids, Iowa i December 29, 2016:

tack faith, brus och isadore för dina vänliga kommentarer. Jag avundas dina erfarenheter bakom järnridån på åttiotalet, brus. Jag antar att de hade en varaktig inverkan på ditt liv. Isadore, det är väldigt intressant att höra att Readers’ Digest publicerade en version på sextiotalet. Jag kommer att göra ytterligare forskning om detta.

isadore carret på December 29, 2016:

bra historia, utmärkt skrivet. Jag läste en version av thisstory i digest 50 år sedan. det var underbart att läsa igen

brus i December 21, 2016:

Hej David, den här historien har vi delat med många och har en kär vän som arbetade på sjukhuset i Maryland vid den tiden och deltog i Ralph där. Denna berättelse berör en del av mitt liv också på grund av Guds försyn jag tillbringade totalt 5 veckor på 80-talet bakom järnridån och började en livstid vänskap med ett par tyska familjer, en i den tidigare DDR och en i fria Västberlin. Jag var inte säker på vad jag kunde förvänta mig i den tidigare DDR (Östtyskland) men vi var platser där vi var de första amerikanerna att besöka efter kriget. Vi blev visade så mycket vänlighet. Jag träffade en Pastor där vars far dödades av amerikanerna men han delade hur tacksam han var för amerikanernas hjälp att befria dem från tyranni. Pastorn är en historia i sig. Hans far var också pastor och gick med i den bekännande kyrkan ledd av Dietrich Bonhoeffer. Det var en mycket rörande tid när pastorn, min östtyska vän introducerade mig också, visade ett litet foto som fanns i hans fars skjortficka när hans far dödades. Hålet på bilden är där kulan hade slagit och dödat sin far. Jag är tacksam att jag aldrig tjänade i ett krig men vill alltid komma ihåg de stora kostnaderna för vår frihet. Historien, Dave du har delat visar hur även under krig kraften i julens anda kan påverka allas hjärtan.

tro på December 06, 2016:

älskade det

David Hunt (författare) Från Cedar Rapids, Iowa i November 14, 2016:

Roast Hermann var den rostade kycklingen (faktiskt en tupp) som Fritz mor dödade och kokta för soldaterna. Eftersom hon inte brydde sig mycket om antingen nazist Reichsministerhermann Göring eller rooster, hade hon döpt rooster efter Göring. Annars var ”Roast Hermann” helt enkelt en rostad kyckling.

Sean på November 14, 2016:

mycket bra historia. Jag vill veta vad är Hermann roast? Är det det rostade receptet

David Hunt (författare) Från Cedar Rapids, Iowa i November 18, 2015:

jag är rädd att jag inte vet om stugan finns. Allt jag vet är att det handlade om 4 miles från byn Monschau, Tyskland (nuvarande befolkning om 10,000). Från vad jag har sett är det en vacker plats för turister och vandrare. Om du söker ”Monschau Tyskland”, kanske du kan fråga om hyttens existens.

Rebecca på November 17, 2015:

jag planerar att åka till Tyskland nästa år vid jul. Står stugan fortfarande? Skulle vara en underbar touch att lägga till vår jul nästa år.

Henry Jayawardene på September 27, 2015:

Tack så mycket UnnamedHarald.

David Hunt (författare) Från Cedar Rapids, Iowa i September 27, 2015:

Henry, här är några adresser jag forskat för den här artikeln. Jag tycker att det här är okej i kommentarer eftersom jag faktiskt inte marknadsför dessa andra webbplatser.

www.amazon.com/Silent-Night-Linda-Hamilton/dp/B000C8STSK/ref=pd_sim_sbs_mov_1

unsolvedmysteries.wikia.com/wiki/The_Friends_of_Fritz_Vincken

www.wjpbr.com/vincken.html

pulpitbytes.blogspot.com/2007_01_01_archive.html

ba-ez.org/educatn/LC/OralHist/vincken.htm

Henry Jayawardene på September 27, 2015:

Hej UnnamedHarald. Jag läste den här historien för första gången i en Reader ’ s Digest när jag var liten. Sedan igen på mitt eget språk Singalesiska (modersmål i Sri Lanka) senare. Jag letade efter den här historien under en lång tid men kunde inte förrän en kollega bloggare som jag svarade en kommentar Jag gjorde i ett blogginlägg nämna denna berättelse.

finns det andra versioner av denna berättelse Harald? Om så är fallet kan du snälla låta mig få länkarna?

David Hunt (författare) Från Cedar Rapids, Iowa i September 02, 2015:

Tack för att du tog dig tid att kommentera. Din egen erfarenhet är också en påminnelse om att vanliga människor, med tanke på chansen, kan förbise skillnader och vara vänner.

Tom Ware från Sydney, Australien i September 01, 2015:

det här är en underbar historia. Det borde göras till en film, tror jag.

jag minns när jag var en tjugo år gammal sjöman i den australiensiska flottan. Ett par vänner och jag träffade några handelsseglare. Handelsseglarna var förmodligen cirka tio år äldre än oss. De bjöd oss tillbaka till sitt skepp. Väl där, ut kom Snapps. På kort tid, alla av oss ganska berusade, vi började sjunga Marshal låtar från WW2.

det visade sig att dessa killar var alla U-båtbesättning bara tio år tidigare. Sextio år senare känslor av kamratskap stanna hos mig ännu.

David Hunt (författare) Från Cedar Rapids, Iowa i April 14, 2015:

det är fantastiskt Anita A. Jag hoppas att jag gjorde hans berättelse rättvisa. Tack för att du berättade det här.

Anita A. Den 14 April 2015:

min avlidne farfar var en av dessa soldater. Robert Wayne Voss. Han berättade den här historien hela tiden. Han passerade ungefär 3-4 år sedan. Han var i slutet av 80-talet.

David Hunt (författare) Från Cedar Rapids, Iowa i December 25, 2014:

åtminstone gjorde Hermann något bra, till skillnad från hans namne. Tack för kommentaren, Saif.

Saif I December 25, 2014:

Dålig Hermann, han måste offras för det större goda

David Hunt (författare) Från Cedar Rapids, Iowa i januari 06, 2013:

tack christopheranton. Hennes son var verkligen glad att hans mamma var ihågkommen för sin modiga hållning den natten för så många år sedan. Det är ineed en rörande hyllning till henne och den lilla bit av mänskligheten som inträffade den natten.

Christopher Antony Meade Från Gillingham Kent. Storbritannien i januari 06, 2013:

jag älskar det när någon skönhet kan dölja en del av den skräck som vi ibland gör av denna värld. Tack för att du delar en sådan rörlig historia. Den kvinnan måste vara ett helgon nu. Hon förtjänar verkligen att vara.

David Hunt (författare) Från Cedar Rapids, Iowa den 06 December 2012:

Judi, tack för att kommentera. Tur faktiskt-särskilt när du kommer ihåg Slaget vid bula pågick fortfarande. Vid den tiden hade det dåliga vädret lyft och allierade flygplan fyllde himlen under dagen.

Judi Brown från Storbritannien i December 06, 2012:

bra historia, bra berättad som alltid. Hur lyckligt lottade alla dessa pojkar var att ha snubblat på Elisabeths hus. Röstade upp, naturligtvis och kommer att dela runt.

David Hunt (författare) Från Cedar Rapids, Iowa i December 06, 2012:

Hej Joan. Jag är glad att du gillade det och du har rätt, tror jag, om sensationalisering det. Det var inte historiskt betydelsefullt som det inofficiella 1914-våldet – men det var betydelsefullt på mänsklig nivå. Tack för att du delar och röstar upp.

Joan Veronica Robertson från Concepcion, Chile i December 06, 2012:

Hej David, ännu ett mästerverk! Röstade upp, fantastisk och vacker, inklusive Hermann the rooster! Du skrev det så bra, precis rätt touch, jag tror att det inte hade varit bra att göra ett ”sensationellt” nav med det här, det var precis rätt! Grattis! Jag älskade det! Delad!

David Hunt (författare) Från Cedar Rapids, Iowa i December 05, 2012:

tack, fpherj48. Det passar säsongen perfekt, eller hur? Jag är glad att jag kom över det när jag gjorde det.

Suzie Från Carson City i December 05, 2012:

Harald detta är en fantastisk och hjärtvärmande historia! En perfekt jul berättelse med underbar mening. Jag hade aldrig hört talas om den här händelsen, så jag tackar dig än en gång för lite ny och intressant information.

jag gillade verkligen att läsa detta nav, Harald. Du berättar underbara historier på ett så underhållande sätt………Upp + + +

David Hunt (författare) Från Cedar Rapids, Iowa i December 03, 2012:

Hej, aethelthyth. När jag hittade ett par källor som nämnde Hermann rooster, det fanns inget sätt jag skulle lämna honom ur det. Tack för att du läste och kommenterade.

aethelthryth från amerikanska sydväst i December 03, 2012:

älskade det – både rörande och roligt (delen om Hermann the rooster!). En annan indikation på en bra artikel är det goda samtalet i kommentarer som har blivit en fortsättning på artikeln!

David Hunt (författare) Från Cedar Rapids, Iowa i December 01, 2012:

Tack för din kommentar, zigenare. De är ännu bättre när de är baserade på fakta. Jag förstår Silent Night (The Lifetime movie) lade till en dramatisk touch i slutet som inte hände, men totalt sett är den baserad på denna incident.

Gypsy Rose Lee från Daytona Beach, Florida i December 01, 2012:

röstade upp. Vilken underbar och rörande historia. Tack för att dela. Jag älskar så alla filmer som kommer runt jultid med soldater som underhöll och så vidare vid jul. Jag är så glad att några av dem fick komma ihop igen. Passerar detta på.

David Hunt (författare) Från Cedar Rapids, Iowa i November 30, 2012:

Alex, du har helt rätt – det var Wehrmacht (”vanliga”) soldater och naturligtvis helt annorlunda än Waffen SS. Tack för din stora kommentar.

David Hunt (författare) Från Cedar Rapids, Iowa i November 30, 2012:

Hej, Leah. Tack så mycket för att läsa och kommentera. Jag var halvvägs genom att skriva detta när det slog mig att det är en snabb julhistoria. Ja, jag skulle ha skrivit i Januari även om jag missade semestern. Det är en rörande händelse, eller hur?

AlexDrinkH2O från södra New England, USA i November 30, 2012:

vacker historia-röstade upp och delade. Jag tjänstgjorde i Vietnam och det fanns inget sätt detta kunde ha hänt mellan oss och VC eller NVA! Jag är säker på att dessa var Wehrmacht – soldater-massakern du hänvisar till i Malmedy begicks av Waffen SS under befäl av ”Sepp” Dietrich.

LeahMia8911 på November 30, 2012:

röstat upp och intressant / vacker. Detta är definitivt en berättelse om hur mänskligheten fortfarande kan existera om det finns de att kämpa för det. Tack för att du delar denna lilla kända historia med oss!!

David Hunt (författare) Från Cedar Rapids, Iowa i November 30, 2012:

Hej, Graham. Ja, det kan sätta en klump i halsen om du inte är försiktig. Alltid kul att höra från dig.

David Hunt (författare) Från Cedar Rapids, Iowa i November 30, 2012:

Hej Larry. Jag antar att det inte var officiellt. Den 1914 var definitivt inte officiell. Generalerna på båda sidor var upprörda över att deras soldater deltog. Straff utplånades och mycket hårda hot gjordes om det skulle hända igen. Min förståelse är att ett försök i mycket mindre skala prövades i Xmas 1915, men då hade kriget och generalerna sin väg. Du har inte råd att låta män se din fiende som människa eller något annat än monster… annars dödar de inte varandra lika effektivt.

David Hunt (författare) Från Cedar Rapids, Iowa den 30 November 2012:

rlbertoo, jag hade inte hört talas om det heller, även om jag visste att det inte fanns något i WW2 som vapenvila i WW1. Tack.

David Hunt (författare) Från Cedar Rapids, Iowa i November 30, 2012:

Pavlo, jag tror att du har rätt i båda fallen. Trots den första massiva framgången tyskarna hade när attacken började var det ett sista, desperat spel av en utmattad arm, så den vanliga soldaten kan ha känt att kriget blev meningslöst. Ändå kunde det ha gått ganska åt andra hållet-titta på slakt på Malmady, där 80 amerikaner fångar sköts till döds. Bra kommentar, som vanligt.

Graham Lee från Lancashire. England. på November 30, 2012:

Hej UH. En tår i ögat här David. Så bra skrivet som vanligt för dig. Bra gjort.

röstade upp och alla.

Graham.

Larry Fields från norra Kalifornien i November 30, 2012:

Hej David. Jag vet inte om det var en officiell vapenvila. Det är mycket möjligt att draftees och andra soldater på båda sidor av inbördeskriget verkligen inte ville vara där, och att en typisk soldat hyste dyrbar liten fiendskap mot sina motsvarigheter på motsatta sidan.

David Hunt (författare) Från Cedar Rapids, Iowa i November 30, 2012:

Hej, wtaylorjr2001. Jag är glad att du blev rörd av mitt nav-det är sånt som författare aldrig tröttnar på att höra. Det är inte alltid lätt att dra av-men ämnet här gör det mesta av ”rörliga”. Jag blev rörd och undersökte det. Jag är bara glad att jag min tolkning påverkar människor. Tack så mycket för din vänliga kommentar.

David Hunt (författare) Från Cedar Rapids, Iowa i November 30, 2012:

Hej, Gus, trevligt att höra från dig. Tack för de vänliga orden.

David Hunt (författare) Från Cedar Rapids, Iowa i November 30, 2012:

Larry, jag hade inte hört talas om inbördeskrigets vapenvila. Jag måste erkänna att det verkar lite obehagligt att umgås natten före en stor kamp – men sa inte General Sherman något som ”krig är läskigt” eller något för det? Tack för kommentaren!

rlbert00 från USA den 29 November 2012:

Snyggt gjort. Jag hade naturligtvis hört talas om julen vapenvila under första världskriget men hade aldrig hört den här historien innan. Jag njöt av det väldigt mycket.

Pavlo Badovskyi från Kiev, Ukraina November 29, 2012:

detta är en unik situation som blev möjlig eftersom tyska och amerikanska soldater följer samma traditioner . Jag tvivlar faktiskt på att det kunde hända om representanterna för helt olika religioner träffades. Muslimer firar inte Jul och V. V. kristna människor firar inte muslimska helgdagar.

en annan faktor som kan göra det möjligt – krigets slut. Propaganda och hjärntvätt i Tyskland var inte så stark som i början av kriget. Och det sista-de var alltför trötta och utmattade för att slåss mellan dem. De var tvungna att överleva först. Intressant historia. Det är som ett mirakel som kan hända i Chrtmas tid bara.

William H Taylor från Binghamton NY i November 29, 2012:

detta är verkligen en fantastisk och kraftfull historia som visar vad människor har gemensamt. Jag skäms för att erkänna att när jag läste detta och insåg skillnaden i vår skicklighetsnivå som författare blev jag avundsjuk. Snälla, förlåt mig. Jag kommer att lära mig mer om att skriva och en dag producera något så rörligt och så kraftfullt som detta. För tillfället kan jag bara säga tack för att du delar något som är värt att studera.

Gustave Kilthau från USA i November 29, 2012:

Howdy David (Unnamed Harald)-

Tack så mycket för att presentera en sådan meningsfull och välskriven historia. Det var utmärkt gjort. Och tack, för, till will Starr för att dela. det har uppskattats avsevärt.

Gus :-)))

Larry Fields från norra Kalifornien i November 29, 2012:

Hej David,

fantastisk historia!

jag minns att jag läste att något liknande 1914 Julvapen hände under amerikanska inbördeskriget. På kvällen före en av de stora striderna besökte några fackliga soldater och konfedererade soldater sina fienders läger och hängde ett tag innan de återvände till sina egna läger för ett välbehövligt öga.

röstade upp, delade och mer.

David Hunt (författare) Från Cedar Rapids, Iowa den 29 November 2012: