Vad är vi i denna tid att ta från dualiteten av den hårda brådskande nu? Idag är vi fångade i mycket varierande utbildningsinsatser och reformer som fungerar bra för vissa men är katastrofala för andra. Jag föreslår att vi måste se över landskapet i våra reformstrategier, vare sig de är tekniska, läroplaner, styrelseformer eller någon av en mängd andra tankar, och vara ansvariga för deras prestationer som samhälle. Vi måste acceptera att många av våra reformer är objekt exempel på ojämlikhet i att de inte fungerar nästan lika bra, för alla, som våra ambitioner skulle diktera. Frånvarande denna acceptans av ansvar för alla, är vi skyldiga att misstänka aktivitet för handling. Dr Kings uppmaning var att agera, inte bara aktivitet. Detta är den väsentliga dualiteten i uppmaningen att acceptera den hårda brådskande nu; att vi måste agera med all rätt iver, men också med eftertänksamhet och allvaret i syfte lämpligt att meningsfull handling.
det är ofta så att de bästa planerade insatserna misslyckas när det gäller de mest missgynnade. Till exempel, som Jane Margolis, (och andra före henne), påpekar starkt i sin bok ”Stuck in the Shallow End”, ända sedan kraftfulla datorer anlände till skolor, har gynnade skolor använt dem för att kanalisera barn till kreativa och spännande aktiviteter, medan barn i mindre gynnade skolor kanaliseras till rutinmässiga och mind-numbing repetitiva aktiviteter. I andra fall ser vi att när lovande program som Reading Recovery går i skala, är djup variation resultatet av exceptionellt löfte. I många skolor hjälpte läsningsprogram avsevärt läsarna att förbättra sig, medan barn i andra skolor inte upplevde några märkbara fördelar.
Dr. Kings dualitet av brådskande bör tvinga oss till två förståelser. Först, vi borde ta på identiteten på vad Gates Foundation kallar ” otåliga optimister.”Vi borde kräva nya innovationer som förbättrar livets chanser och tror att sådana innovationer har kraften att förbättra livets chanser för alla barn, gynnade och missgynnade, vid livets startlinje och under deras liv. För att mata vår optimism borde vi kräva att dessa innovationer kommer online så snabbt som möjligt och att de ger tillgängliga bevis på löfte. Vi borde hålla oss kompromisslöst ansvariga för att göra framsteg nu.
för det andra, samtidigt som vi är otåliga optimister, bör vi inte vara självbelåtna optimister. Vi bör undvika att gratulera oss själva för att vi inte gör mer än att säkra en sedel. Till varje pris, vi måste undvika självbelåtenhet att göra goda gärningar är tillräckligt bra; att om vi bara håller kursen med en innovation, så kommer ett mirakel att hända och alla människor, särskilt de mest missgynnade, kommer att bli väl betjänade. Variabilitet i prestanda händer. Det som fungerar bra för vissa kommer inte, utan disciplinerad ansträngning, att producera hållbar förbättring av många andras livschanser. När reformer som datorinterventioner misslyckas, som Margolis uppmärksammade oss, för att förbättra utbildningslivet för de missgynnade, måste vi sträva efter ett obevekligt engagemang för att förstå varför och att lära oss att förbättra resultaten baserat på denna förståelse.
här på Carnegie Foundation for the Advancement of Teaching har vi anammat kontinuerlig förbättring. Detta tillvägagångssätt har hjälpt oss att ta hand om dualiteten i den hårda brådskande nu i sikte. Ständiga förbättringar har hjälpt oss att lära oss att vara disciplinerade och rigorösa optimister. När vi finner att ett lovande ingripande som vårt Math Pathways-program kan tredubbla prestationen av traditionella metoder för att hjälpa 50 procent av matematiska missgynnade elever att uppnå en högskolematematikkredit under ett enda läsår (medan business-as-usual åstadkommer en 15 procent framgångsgrad), sporrar det oss att fråga, ”Hur kan vi förbättra det för att hjälpa de andra 50 procenten som inte uppnådde högskolematematikkrediten?”Vi gratulerar oss inte bara till löftet. Vi vägrar att tillåta oss att vara självbelåtna optimister. När vi beter oss på detta sätt lever vi förhoppningsvis ut båda delarna av dualiteten som en viktig komplementaritet.
Dr. Kings dualitet påminner oss om att vi måste leva på båda sidor av en linje. Vi måste kräva resultat nu. Men vi måste också kräva att våra innovationer är robusta genom att de utmärker sig i alla sammanhang och för alla elever. Som utbildningsgemenskap borde vi känna en gemensam brådska med desperationen hos en förälder till en fjärde klassare som inte läser. Om vi lever Dr. Kungens hårda brådska nu, vi kommer att ta lite tröst i att veta att vår whiz-bang intervention fungerade bra för vissa. Vi kommer bara att glädjas när våra whiz-bang-interventioner fungerar för alla.