… A. J. K., B. A. L. eller D. L. D.) vid vår institution från 2003 till 2011 granskades. Endast patienter som hade genomgått både CT och MR i det drabbade knäet registrerades initialt i studien. Patienter uteslöts om de visade physeal tillväxt eller clo – sure mellan CT-och MR-undersökningar. Vi kunde lokalisera totalt 62 patienter med diagnos av patellär instabilitet med både CT-och MR-resultat tillgängliga för granskning. Tre av dessa uteslöts, som 1 genomgick knäoperation mellan 2 testmetoder, och 2 visade physeal förändring mellan testerna. Detta lämnade totalt 59 patienter (95%) att inkluderas i studien. Mediantiden som förflutit mellan MR – och CT-undersökningar av knäet var 21 dagar. För båda undersökningstyperna gjordes ansträngningar för att placera knäet i full förlängning med patella riktad framåt. Således erhölls CT-och MR-skanningar med följande protokoll. Patienten skannades i ryggläge med en nedlagd sändnings-mottagningsspole med knäet utsträckt och stöds av vaddering i den cylindriska spolen efter behov för att säkerställa patientkomfort och undvika rörelse. Skanningsprotokollet inkluderade sagittal och koronal avbildning, men endast axiell avbildning ansågs för syftet med denna studie. Under tidsperioden för studiefallen skannades patienterna på 1,5-T eller 3,0 – T ge MR-skannrar (N = 34 respektive 25 knän) (GE Healthcare, Waukesha, Wis-consin) med axiell T2-fettmättad Avbildning i alla fall. Vid 1.5 T, bilder erhölls med följande tekniska parametrar: snabb spin – eko, repetitionstid (tr) på 3000 till 5000 millisekunder, eko – tid (TE) på 50 millisekunder, fettmättnad, 3-till 4 mm tjocklek, ungefär 4-minuters skanningstid, 0,5 mm hoppa mellan skivor, synfält (FOV) på 16, 384 3 256 matris, antal excitationer (NEX) på 2 och ekotåglängd (ETL) på 8 till 10. Vid 3.0 T erhölls bilder med följande tekniska parametrar: snabb spin echo, TR av 4000 till 6000 millisekunder, TE av 45 millisekunder, fettmättnad, 3 mm tjocklek, ungefär 4-minuters 30-sekunders skanningstid, 0 mm hoppa mellan skivor, FOV av 16, 384 3 256 matris, NEX av 2, och ETL av 10 till 12. Patienten skannades i ryggläge med knäet helt utsträckt. Knäet placerades med patella riktad framåt eller i lätt yttre rotation efter behov för komfort. Remmar placerades över låret och underbenet för att minimera rörelsen. Skanning utfördes i spiralformigt läge. Alla patienter undersöktes på en 64-detektor rad Siemens CT-skanner (Siemens Medical Systems, Forchheim, Tyskland) med hjälp av följande parametrar: 512 3 512 matris, 3 – till 5-mm tjocklek, ungefär 5 – till 10-sekunders skanningstid, 0-mm hoppa mellan skivor, FOV av 15 och benkärna. TT – tg-avståndet mättes sedan av både CT och Mr på var och en av dessa 59 patienter av 2 fellowship-utbildade muskuloskeletala radiologer med 25 respektive 14 års erfarenhet (J. R. B. respektive M. S. C.). Alla mätningar utfördes på ett blindat sätt så att radiologerna inte var medvetna om patientidentitet, detaljer om närvaro, kirurgisk ingrepp eller mätningar gjorda av den andra radiologen. Fallen randomiserades av både patient-och undersökningstyp (CT vs Mr) för att minimera utmattningsförspänning och förspänning av repetitiv mätning från en enda modalitet. Med tanke på att det fanns totalt 59 patienter, 2 test per patient och 2 bedömare beräknades totalt 236 TT-TG-avstånd. Eftersom ett TT-TG-avstånd på 20 mm på CT användes som en allmän riktlinje för behovet av kirurgisk ingrepp i form av tibial tuberkel osteotomi (TTO) jämfördes dessa värden också med de som erhölls av Mr på patienter som fick en TTO. TT-TG-avståndet mättes med en teknik som mycket liknar den som används av Schoettle et al. 16 beniga landmärken användes för beräkningarna. Broskiga landmärken beaktades inte; emellertid användes den patellära senan för att hjälpa till att bestämma mitten av tibial tuberkeln. Trochlear groove-platsen specificerades som den djupaste punkten i trochlear-spåret vid den nivå på vilken de bakre kortikorna i femorala kondyler var väl definierade. Den bakre kondylära linjen etablerades tangentiell till de bakre kondylära kortikorna. Trochlearlinjen etablerades vinkelrätt mot den bakre kondylarlinjen och passerade genom den djupaste punkten i trochlearspåret. Tibial tubercle plats specificerades på nivån av den mest cephalad bilden på vilken patellarsenan var helt i kontakt med tibial tubercle. Tibial tubercle var specifikt märkt i mitten av senan på denna bild. Trochlear-linjen överfördes till bilden som visar tibial tubercle-platsen med hjälp av en GE Advantage Windows workstation (GE Healthcare). TT – tg-avståndet bestämdes av längden på en linje ritad vinkelrätt mot trochlear-linjen och sammanfogning av tibial tubercle-platsen och trochlear-linjen (Figur 1). Interrater tillförlitlighet för varje avbildningsmetod (CT och MR) och överenskommelse mellan 2-metoderna utvärderades. Detta åstadkoms genom att beräkna 2 separata mått på överenskommelse: intraclass correlation coefficient (ICC) 18 och Bland-Altman 95% gränser för överenskommelse (LOA). 3 båda dessa åtgärder rapporterades med motsvarande 95% konfidensintervall (CIs). En ICC av . 0,75 ansågs utmärkt, 0,75 till 0,40 ansågs rättvist och \ 0,40 ansågs dålig. 11 vid jämförelse av TT – tg-avstånd på CT och MR i undergruppsanalysen av 11 patienter med TT-TG-avstånd på . 20 mm på CT som fick en TTO användes ett parat Student t-test och ett P-värde \ .05 ansågs betydande. Medelåldern för patienter som ingick i studien var 24 år (intervall, 13-59 år). Det fanns totalt 24 manliga och 30 kvinnliga patienter, och 5 av dessa patienter uppvisade patellär instabilitet hos båda knäna (4 män och 1 kvinnor). De involverade instabila knäna var högersidiga hos 28 patienter och vänstersidiga hos 31 patienter. När det gäller operativa ingrepp genomgick totalt 41 (69,4%) knän kirurgisk korrigering för deras instabilitet. Sammantaget utfördes 83 procedurer, med 28 (68%) knän som genomgick flera procedurer vid tidpunkten för deras indexoperation. Endast 13 (32%) patienter genomgick ett enda förfarande vid tidpunkten för deras första operation (Tabell 1). Av de studerade 59 knäna var det genomsnittliga TT-TG-avståndet 16,9 mm (intervall, 8,3-25,8 mm) med CT och 14,7 mm (intervall, 1,5-25,1 mm) med Mr när medelvärdet av rater 1: s mätning med det för rater 2 för varje patient för varje modalitet. Det genomsnittliga TT-TG-avståndet för rater 1 på CT var 17,5 mm (intervall, 9,0-26,5 mm) och det för rater 2 var 16,3 mm (intervall, 6,6-25 mm). Genomsnittliga TT – tg-avstånd på MR för raters 1 och 2 var 14,7 mm (intervall, 0-24, 9 mm) respektive 14,7 mm (intervall, 3-25, 2 mm). När man jämför de 2 bedömarna med varandra (interobserver reliability) var ICC utmärkt för både CT (0.777; 95% CI, 0.611-0.872) och Mr (0.843; 95% CI, 0.743-0.906). Observera att ICC mellan bedömare var något högre för MR, vilket indikerar något förbättrat avtal med denna bildmodalitet (Tabell 2). Bland-Altman-analys mellan bedömare visade en genomsnittlig skillnad på 1,14 mm mellan rater 1 och 2 För TT-TG-avstånd mätt med CT, med 95% LOA på 2 2,77 till 5,05 mm. Bland-Altman-analys av TT-TG-avståndet mätt med MR visade en genomsnittlig skillnad på 0. 05 mm mellan de 2 bedömarna, med 95% LOA på 2 3,3 till 3,4 mm (Figur 2 och Tabell 3). När man jämför de 2 avbildningsmetoderna med varandra (CT vs Mr) inom bedömare var ICC för CT kontra Mr endast rättvist för var och en av de 2 bedömarna (rater 1: 0.532; 95% CI, 0.187-0.735 vs rater 2: 0.539; 95% CI, 0.300 – 0.710) (Tabell 2). Bland-Altman-analys som jämförde CT till MR för raters 1 och 2 visade en genomsnittlig skillnad på 2,78 mm (95% LOA, -4,2 till 10,3 mm) respektive 1,68 mm (95% LOA, -6,0 till 9,4 mm). Vid kombination av mätningarna av båda bedömarna visade Bland-Altman-analysen en genomsnittlig skillnad i TT-TG-avstånd på 2,23 mm (95% LOA, -6,0 till 10,5 mm) mellan den uppmätta med CT och Mr (Figur 3). I alla ovanstående Bland-Altman-analyser var TT-TG-avståndet på CT större än det på Mr (tabell 3). Arton patienter (31%) hade ett TT-TG-avstånd på 20 mm med CT, och endast 8 (14%) hade ett TT-TG-avstånd på 20 mm med Mr. Det fanns totalt 11 patienter (19%) som genomgick en TTO och hade ett TT-TG-avstånd på 20 mm (avrundat till närmaste hela mm) på CT. I denna undergrupp av patienter var det genomsnittliga TT-TG-avståndet 22, 48 mm (intervall, 19, 8-25, 8 mm) med CT men var endast 18, 68 mm (intervall, 14, 4-22, 8 mm) på Mr. Detta resulterade i en genomsnittlig avvikelse på 3,80 mm (P\.001; 95% CI, 2,05-5,55) i denna undergrupp av kirurgiska patienter. Återigen mättes TT-TG-avståndet på Mr konsekvent mindre än TT-TG-avståndet på CT. Utvärderingen och behandlingen av patellofemoral instabilitet är fortfarande ett utmanande problem för patienter såväl som ortopediska kirurger. Behovet av en omfattande upparbetning beror på det multifaktoriella ursprunget och de många alternativa lösningar som måste beaktas för att återställa stabiliteten. Avancerad avbildning, inklusive CT och MR, har visat sig vara en mycket värdefull del av den diagnostiska upparbetningen. En CT-skanning är till hjälp för att analysera patellär lutning och subluxation vid olika knäböjningsvinklar och för att beräkna TT-TG-avståndet. En MR-skanning möjliggör bedömning av mjuka vävnader och ledbrosk. På senare tid har kirurger använt MR för att beräkna TT-TG-avståndet, vilket om det är korrekt kan potentiellt undanröja behovet av CT. 1,4,16,19,20,23 – 25 denna praxisförändring kommer att minska medicinska kostnader, minska strålningsexponeringen för patienter och spara tid. Tyvärr är Mr ännu inte helt validerad som ett tillförlitligt och korrekt sätt att beräkna TT-TG – avstånd, vilket resulterar i osäkerhet om MR är en adekvat sub – stitute för ”guldstandarden” CT. 23 andra studier har försökt …